Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två naturdikter af en naturhatare. Af Lennart Hennings - 1. Månsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men min ängslan låter inte öfvertyga sig, den vingar
min gång och nödgar mig slutligen att helt tvärt
stanna och vända mig om. Naturligtvis är allt
dödstyst stilla, och ingen människas närvaro är förnimbar.
Jag fortsätter igen och tillropar mig själf hånande
till-mälen till straff för den omanliga rädsla, som jag inte
ägt kraft att hålla tillbaka.
Månen har stigit upp bakom kullarna och höjts
och hvitnat, medan jag vandrat. Den är egendomligt
blå i sitt ljus, dess glans har öfver sig det vemodiga,
som lyser minnet af en död kärlek. Allt är så
främmande, får en sådan overklighet i den skimrande
dagern. Och jag minns med en rysning första gången
jag bäfvade för dess sken, den gången då jag lärde
mig, att månens strålar inte lysa af en slump, utan
att hemliga och väldiga makter bo bakom dem och
sända sina bud till våra sinnen med dem.
Det var en höstnatt som nu. Jag var för första
gången i mitt lif skild från hem och fränder, skild
från alla, som voro mig kära, skild från alla, som stodo
när mig, och jag hade vistats bland främlingar en hel,
lång dag. Jag hade känt hur jag liksom sjönk
samman och vardt allt mindre, jag tyckte, att jag vardt
så dvärgaktigt liten, så rent försvinnande krympt.
Jag tyckte, att kläderna måste hänga på mig som
påsar, min egen helgdagsdräkt, som jag varit så barnsligt
stolt öfver, då jag for hemifrån. Jag tyckte, att min
röst lät så hviskande späd, att jag knappt själf kunde
höra den, medan alla andras stämmor skreko. Jag
var olycklig, och i inbillningen lyssnade jag till gråten
af ett litet barn och önskade bara att få gråta med,
men tordes inte, ty jag var rädd för alla människorna
ikring mig och kväfde snyftningarna. — När kvällen
kom, körde en stor vagn fram till trappan för att
hämta mig bort till ett fjärran ställe, där jag skulle bo
öfver natten hos andra främlingar. Jag fördes ut ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
