Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Septembersol. Skiss af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stodo de uppställda i en linie, eldgula mot
himla-hvalfvets azur, rakt öfver den höga klippan, bakom
hvilken solen nu gled ner. Det var som en
långdans af gyllne änglar, ett myller af krusiga vingar
med en och annan lösryckt sväfvande liten guldfjäder
här och där i den blåa rymden. Ute på fjorden stod
ett segel alldeles stilla och speglade sig. En mås
af-tecknade sig svart på det närmaste lilla skäret. Luften
var så klar, att han kunde urskilja fågelns minsta rörelse.
Frid . . .
Men inom sig kände han som en underlig oro.
Det var som om något ville fram, spränga sina bojor,
födas till lif...
Där nere på den violetta blombädden hade hon
suttit alla dessa kvällar, han såg ännu fördjupningen
efter hennes kropp, och där låg den stora
ljungbuketten, som hon bundit i förgår kväll och glömt efter
sig. Att hon inte tog den med sig i går, dä hon var
här uppe ensam?
Han svingade sig ner och tog den. Men hvad?
Det låg ett papper under den. Ett bref!
Oförseg-ladt och utan adress . ..
»Min sista kväll. Efter en dag i ångest och
glädje. Glädje — ty det annalkande afskedet har
gifvit mig klarhet. Nu förstår jag mig själf. Och nu
har jag funnit min uppgift. . . min. Då ni kommer
hit nästa kväll — och jag tror att ni kommer —
skall ni få veta den: I love you for ever.»
Han stod där i den flödande solglansen, den
bländade honom visst, ty han satte handen för
ögonen ... och så sprängde det jublande sina hylsor,
detta sällsamma, som arbetat inom honom i dag.
Det var hans kufvade, undertryckta ungdom, som
vaknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
