Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemgången hos Brunius. En Norrlandsbild af Hugo Samzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögat, Grip hade flera småblessyrer och Bromander
tyckte sig hafva fått glas i halsen. Det kolade på
några fläckar i den af vin genomdränkta bordduken
och brann i pappersblommorna i kronan. Grip ryckte
behjärtadt bort krafset, kastade en skinnkudde på
bordet samt ref ner och knycklade till gardinerna,
hvarmed han täckte hela styggelsen. Till sist lyfte
Bromander ner Brunii farmor och lade med ett huldt
leende gumman ofvanpå alltsammans.
Men nu blef Brunius rykande ursinnig. Visste
man inte hut eller hvad vore meningen med att
placera en biskopinna på Karthagos ruiner? När blef
det skick bland svenska officerare att göra slik
förbannad hemgång och hemsökelse hos tjänstekamrater?
Och nu fick Brunius fatt i sabeln och körde ut de båda
våldsverkarna i snön på gården samt slängde efter
dem deras pälsar och ytterskor. Låste så dörren i
dubbla slag och gick in för att söka sofva bort
vreden och ruset. Men han hade knappast lagt sig förrän
en tanke slog honom: »undrar just om gubbarna äro
kapabla att spänna för märrn?» Lucretia brukade ej
vara så medgörlig, när hon vädrade brännvinslukt.
— Ah, ser man på, lilla Stina hjälper dem med
seltyget — — men hvad nu, ta inte de vilddjuren
flickan med sig!
Löjtnant Brunius störtar kippskodd och i sin illa
åtgångna nattrock ut i farstun, öppnar med möda
dörren — han vrider naturligtvis åt orätt håll — men
när han hunnit ut, är den gröna karmsläden redan
försvunnen. Löjtnanten springer ner till vägkröken,
men ej heller där ser han någon släde — hans lilla
Stina ler mellan tårar och skratt åt Grip, som svept
in henne i sin vargskinnspäls och själf kör i bara
lif-rocken. Just ett riktigt äfventyr i fänriksåren. Stackars
Brunius!
Och det var verkligen synd om Brunius! Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
