Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde. Oktober 1900—oktober 1901. Af Emil Svensén. Med porträtt af A. E. Nordenskiöld - Gunnar Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty med sanning kan det sägas om Gunnar
Wen-nerberg, att hans lifs storverk ligger femtio år tillbaka
i tiden. Om liemannen icke låtit honom fylla sina
dagars mått, utan afklippt hans lifstråd ett halft sekel
tidigare, skulle hans minne varit lika ovanskligt och
hans namn lika stort bland Sveriges folk. Därmed
skall ingalunda värdet af hans senare redliga och
gag-neliga lifsarbete förringas. Men tag bort Gluntarne
och tre eller fyra sånger till ur detta lifsarbete, och
det skall icke synnerligen öfvergå hvad som utförts
af mången bland dem, hvilka utan bördens eller
rikedomens företräden nått upp lika högt på
samhälls-stegen som han.
När allt kommer omkring, var det väl just dessa
sånger, som mer än något annat, mer än allt hans
förtjänstfulla arbete hjälpte honom att stiga dit upp.
Han blef hög ämbetsman, han fick säte i konungens
råd, men alltjämt fortfor skaldehjärtat att klappa lika
varmt som i ungdomens vår. Skaldepolitiken har
icke alltid det bästa namn om sig, och vi behöfva
icke gå utom den skandinaviska halföns gränser för
att finna exempel, som icke alltid mana till efterföljd.
Men det kan ju ändå vara godt, när icke allting i
nationernas lif förvandlas till ett tabellverk blott. Äfven
som minister kunde Wennerberg låta sin lifliga känsla
spela honom vådliga spratt, och ännu på ålderns dar
for den af med honom ibland, när han med den
honom egendomliga retoriska ordaståt fällde domen öfver
den nya tiden och dess villoläror. Men den nya
tiden förlät honom gärna, ty den visste, att hans
stränga straffdomar kommo från ett varmt klappande
svenskt hjärta, och den hade ej heller förgätit de goda
handtag han gifvit upplysningens sak under de tider,
då han haft att föra dess runor i den kungliga
rådkammaren. Ett längre lif än de fleste blef honom
beskärdt, och länge hade han också bevarat såväl krop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
