Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panslavismen. Några historiska och litterära reflexioner. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändighet, äfven om den icke hade den minsta
utsikt att kunna blifva realiserad.
Den panslavistiska principen vaknade redan i
slutet af medeltiden hos de västliga slaverna (tjecher
och polacker), som kände ett behof af sammanslutning
gent emot tyskarne. Från att ha varit en rent
vetenskaplig forskning fick denna litterära strömning hos det
sextonde århundradets polacker en politisk anstrykning,
i det att Polens dåtida historieskrifvare ville anvisa
en ledande roll bland de slaviska folken åt det i yttre
måtto oförsvagade polska konungariket. Denna djärfva
tanke omsattes poetiskt af den sydslaviska skaldeskolan
i Dalmatien, där den dock närmast uppfattades som
en kristlig-romantisk kulturmission gent emot turkarne
(om ock under polsk-slavisk ledning) och såsom sådan
fick sitt högsta litterära uttryck i skalden Gundulitj’
storslagna hjältedikt »Osman».
Därpå följde en lång period af andlig dvala:
sydslaverna (så när som på det lilla aflägsna, fattiga
Montenegro) voro undertryckta dels af turkar, dels af
det grekiska prästerskapet, dels af habsburgska
monarkien; tjecherna tycktes totalt absorberade af den tyska
kulturen, och Polens makt sjönk, i samma mån som det
ortodoxa Moskva växte och genom Peter den stores
västerländska reformifver indrogs i det europeiska
statssystemet. Den slaviska renässansen i slutet af
adertonde århundradet fick dock åter sina banbrytare i det
tjechiska Böhmen, där språk- och historieforskarne
väckte intresse för slavernas forntid och där den lärde
skalden Kollar genom sina panslavistiska sonetter
(»Slavas dotter») samt genom en skrift om
nödvändigheten af en litterär slavisk samverkan entusiasmerade
den slaviska ungdomen till kamp för ett gemensamt
ideellt fosterland. Denna rörelse utvecklades vidare af
de lärde slavofilerna i Moskva på midten af 1800-talet,
hvilka på grundvalen af hegeliansk filosofi och ett slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
