Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Snoilsky. Af N. P. Ödman. Några minnesord af en ungdomsvän. Med porträtt från skaldens sista lefnadsår (titelplansch)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjukdom och död ingår ej i planen för dessa enkla
minnesord. Däremot må jag till sist gärna nämna
något om det minne jag har af hans personlighet i
umgänget och i allmänhet af hans yttre uppträdande.
Bland sina kamrater i ungdomskretsen såg jag honom
ofta glad och munter, stundom, om man så vill,
uppsluppen, men detta endast i talet, aldrig i sina rörelser.
Dessa hade alltid något visst nobelt och värdigt, så
att, äfven när han var som gladast, han kunde sitta
alldeles stilla i ett soffhörn och på sin höjd genom ett
leende och en gest då och då ge ökadt lif åt de ord
som flödade från hans läppar. Han var visserligen ganska
förtrolig och kamratlig bland sina vänner, men i hela
hans väsen och hållning liksom äfven i hans vackra
aristokratiska drag och hans vårdade yttre låg
därjämte alltid något som påminde oss, att han var
grefve och ej blott skald och kamrat — ehuru han
visserligen aldrig själf häraf gjorde någon affär, utan
tvärtom äfven på det området tålde ett gladt
kamratskämt. Att han ibland äfven midt i kamratkretsen
kunde sitta långa stunder alldeles frånvarande och
drömmande med hufvudet lutadt mot handen — har
jag redan förut antydt.
En säregen charme var det att höra honom själf
uppläsa sina ny diktade stycken. Han gjorde det
visserligen aldrig med en starkt markerad känsla i
föredraget eller ens med någon efter innehållet
af-passad växling i tonstyrkan — men han gjorde det
alltid på ett nobelt och flärdlöst sätt, och hans vackra
stämma och den fuktiga glansen i hans ögon, där
stundom under läsningen en tår låg och skälfde, gaf
ytterligare tjusning åt hans enkla föredrag.
På äldre dagar var han alltid mot sina gamla
ungdomsvänner densamme som fordom, vänlig och
tillgänglig, ja, föreföll till och med tacksam och glad öfver,
att de sökte upp honom — om han ock nu såsom då, ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
