Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf. Ett stycke af en monografi. Af Ruben G:son Berg (med porträtt af Selma Lagerlöf)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En sådan lifsåskådning skulle emellertid vara alltför
hemsk, om den inte fullständigades af andra element.
Men dessa finnas, och i symbolisk form har hon
utlagt dem i »Bland klängrosorna», där det lilla biet
sjunger sin hymn till lifvet med orden: »A du vackra
lif, jag tackar dig att jag fått på min lott det lustiga
arbetet bland rosor och solsken. Jag tackar dig, att
jag kan njuta dig utan ängslan och fruktan. Väl vet
jag, att spindlar lura och skalbaggar stjäla, men mitt
är det lustiga arbetet och den modiga sorglösheten.
A, du vackra lif, du härliga tillvaro».
I detta är Selma Lagerlöf så omodärn, att hon
nästan verkar som en anakronism. Att kalla arbetet
lustigt och prisa den modiga sorglösheten som sitt
karaktäristikon, det är rara plantor i våra dagars
för-fattarpsykologiska örtagård. Men man frestas tro, att
hon betraktar en sådan sinnesstämning som
privategendom för sig och ett fåtal, och misströstar om
att fler skola äga dem. Biet — hon själf — lefver
utan ängslan och fruktan, och för henne är det
sommar. Men hur går det för andra? Det är inte bara
tron på lögnen att man har något att lita på, som
ger mod att lefva. Det är ännu en lögn som kan
förläna lefnadsfröjd: känslan af att man behöfs. I
»Gamla Agnete» har hon gifvit den bilden, den
stackars ensamma gumman, som bodde vid fjällets fot,
hon som ingen behöfde, ingen älskade, ingen hade
glädje af, och som af en munk inbillades, att de döda,
som blifvit osaliga, färdades kring på den eviga snön
i en evigt frysande kyla. Hon spinner dubbelt mot
förr, bara för att kunna bjuda de osaliga andarna på
flammande ljus och en sprakande brasa hvar natt,
och hon dör lycklig i känslan af att omgifvas af
tacksamhet och vänliga känslor, att ha behöfts.
Hvad räddar henne? Illusionen — att vara
af-hållen. Tränger man in i det innersta af denna kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
