Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Begränsningskänsla, resignation och lifsåskådning. Några synpunkter från vår nyaste skönlitteratur af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Din blick var sorgsen och sänkt,
och jag kysste ditt finger och sade,
att ingenting blir som man tänkt».
Jag känner få, som med så små medel vetat att
framtrolla en så intensiv känsla af alltings relativitet,
litenhet och skymningsvemod som just Bo Bergman.
Hans formgifning är det lydigaste ler, som legat i en
diktares hand. •
Detta är nu i stort sedt den gamla realismens
grundstämning. Men skiljaktigheterna yppa sig genast,
så snart det blir fråga om resignationen. Bo
Bergmans människor ha alla resignerat, somliga af klokhet,
andra af trötthet, ingen af tro på lifvet och framtiden.
Hvad tjänar det för öfrigt till att rasa? Det skulle
bli som en storm i ett vattenglas. Allt är så ovisst.
Låt oss därför fånga den minut, som kommer med
solstrålar och fågelsång, litet varmare blod och något
ökad pulstakt. Låt oss för öfrigt tvifla på det andra,
taga det behärskadt och förberedt, när det slår ner
på oss. »Wir können es doch nicht rathen.» Den
gamla realismen var mer dogmatisk; den stormade
oftare, än den resignerade. Den var tendentiös och
hade reformprogram. Den nya riktningen är skeptisk
och kvietistisk, ser allting mer beslöjadt och
miniatyr-artadt. Därigenom har den säkerligen vunnit i
äste-tiskt afseende. Den är sordin och icke trumpetstötar,
mjukhet mer än kraft. Såsom lifsåskådning är den
därigenom vida mer dekadent, tyder på ett utlöpande
af pessimismens lina, en trötthet, som i stort sedt
måste vara en öfvergångsform. I samband med
trots-allt-moralen bildar den ett tidstecken, som utvisar,
att människorna blifvit klokare, mindre systematiska
och pockande, lärt sig känna sin begränsning och
handla efter den. Livar styrkan ligger och
framtidsmöjligheterna det är den enskildes sak att utforska.
Nornan 1905. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
