Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De siste. En Uppsalahistoria af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom att fyra på en smula för häftigt, att hänge sig
åt ménu-monomani, eller, med andra ord, ett
oemotståndligt begär att komponera festmiddagar.
De sammanfattade sin dyrköpta erfarenhet i
följande sentenser:
Acceptanten:
»Den som skrifver för mycket på tvären, han
spricker på längden.»
Och den andre:
»Den som har både pappa och papper, han vet,
ta mig fabian, att han lefver.»
Yra ungdom!
Kommer du ihåg »När Gud hjälpte Pekka»,
såsom historian gemenligen tituleras?
Pekka var som vanligt ute på turné med ODisterna.
Samma kväll de startade, i kupén på triumftåget
norrut, spelade Pekka vira med Tralpen och Nypen. De
spelade på en kantvänd kappsäck, Pekka och Nypen
sittande midtemot hvarandra och Tralpen placerad
på ett berg af kuddar.
Det var vår, turnén hade nyss begynt, och
kortleken de spelade med var just bruten. Man befann
sig i begynnelsens, nyvaknandets, de vinkande
segrarnas stämning.
Så fort Pekka fick korten i hand, sade han bums
»gök». De bägge andra passade genast af, ty de
sutto med tvenne tvåor hvar och gladde sig åt, att
Pekka skulle få sätta beten.
Men Gud hjälpte Pekka.
Han är inte fortfärdig i vändningarna, Pekka, så
att det dröjde en stund innan han upptäckte* att
det lägsta kortet han ägde på hand, var en
spaderfemma.
— Sätt beten, Pekka, rådde kamraterna och
lade upp de fyra tvåorna, »det är ingenting att grubbla
på.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
