Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De siste. En Uppsalahistoria af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan jourhafvande läkaren undersökt det
stackars hoptryckta, rosslande bröstet, sporde Ekberg:
— Finnes det något hopp?
Sedan början af sin praktik hade doktorn ett
färdiggjordt svar på denna fråga, ett svar, som han
brukade gifva nittionio af hundra. Men han insåg
genast, att den han nu råkade hafva framför sig, var
just den hundrade. — Därför sade han:
— Hoppet är en humbugsmedicin, som vi bruka
ordinera åt den stora massan. Men kandidaten har
alldeles ingenting med hoppet att skaffa.
Ekberg drog en lång suck, famlade efter läkarens
hand, fann den och tryckte den länge. Aldrig mera
skulle han således behöfva lämna detta ljusa, glada
rum, denna varma mjuka säng.
— Jag ser, att det är en annan fråga, som
sysselsätter kandidaten, fortsatte läkaren, i det han
stoppade in stetoskopet i bröstfickan.
Ekberg rodnade svagt, som hade han blifvit
er-tappad med en kär och hemlig tanke. Jo, det var
allt något annat han ville fråga om, något som ännu
fattades honom, en allrasista önskan.
— Så låt mig då veta den.
— Får jag röka?
Läkaren blef en smula förbluffad och funderade
en stund. Alla förnuftskäl i världen ropade ett gällt
nej.–
— Ja, kandidaten får röka alldeles så mycket
som helst!
Så passerade Ekberg bryggan öfver till
önske-landet. En stormdrifven världs oroliga böljor slogo
samman öfver hans hufvud, och allt blef lugnt. Han
blef lik en af dem, »som öfverskridit denna värld»,
såsom hinduerna säga.
Vännerna som besökte honom föreföllo oändligt
fjärran. De hade ju ännu så långt kvar, innan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
