Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På väg till Rom. Ur »En sjuttiotreårings minnen». Af Carl Rupert Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
studier, nar han återkom till Uppsala. Den är
naturligtvis »enkel», men den var den första han skref i
den riktningen.
Ett studium, som han med ifver inlät sig på,
var teatrarne, främst bland dem Théatre Frangais.
Därvid var det särskildt Moliére, han ägnade sig åt.
Först köpte han för en ringa penning på vänstra
Seine-strandens kajmur hos en »bouquiniste» ett
exemplar af diktarens samtliga stycken. För hvar gång
han skulle se ett stycke, läste han det först i sin
Moliére; därpå gick han på teatern och såg komedien
spelas af scenens mästare, läste så ännu en gång
igenom texten för att rekonstruera det hela och
antecknade på samma gång de uppträdande artisternas
namn. Mera, än ett dussin stycken studerades på
detta sätt. »Ecole des femmes» och »Ecole des maris»
togo sig särskildt märkvärdigt ut genom det sätt,
hvarpå de spelades. De verkade genom
framställningen af de unga älskande parens roller rent rörande
och gripande. En favoritpjäs blef »Le malade
imagi-naire», mest genom subrettens, pigans, ypperliga spel.
Äfven »Tartuffe» och »Le misanthrope» verkade starkt
genom mästerligt utförande. Främst stodo bland
artisterna Bressant som karaktärsskådespelare, och
De-launay, den bäste primo amoroso på sin tid. Bäst
var han i Alfred de Mussets treaktsdrama, »On ne
badine pas avec Tamour». Bland damerna stodo
systrarna Brohan främst. I Mussets nämnda pjäs var
den unga Rosa Didier förtjusande som den olyckliga
unga flickan. Den förnämsta subretten var M:me
Dorval. Dessutom såg han med största intresse
Racine’s »Phédre» och »Athalie», som studerades på
samma sätt som Moliéres. Af Corneille fick han intet
se, ehuru »Le Cid» gafs; men det var på middagen
Napoleonsdagen, då entréen var fri, och man stod i
kö från föregående kväll. Då sutto arbetare och blus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
