Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs första lärospån såsom skald. Af Ossian Grotenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»blåa bok», dit han införde både sina tidigare dikter
och dem han under denna tid skref.
Redan i Runebergs första stycken är det af
intresse att iakttaga, huru han visserligen ännu följer
sina förebilder, men hurusom han dock tidigt visar
stor själfständighet och frambär tecken på den
poetiska egenart, som skulle blifva kännetecknande för
honom. Den första bland hans förebilder är
landsmannen Michael Chorseus. Runebergs mor skall varit
ett af föremålen för dennes ömmare känslor, när han
såsom informator 1799 vistades i Jakobstad, och hon
skall senare med sin vackra sångröst för sina många
barn med förkärlek sjungit Chorsei visor. Men icke
var det af beundran, som Runeberg började imitera
honom. Tvärtom skall han enligt egen utsago tyckt,
att Chorcei verser icke voro bättre, än att han själf
kunde göra lika goda, hvarför han greps af lust att
försöka sig häri. I alla fall upptog Runeberg rätt
mycket af denna förebild uti sina första till vår tid
bevarade diktförsök.
Detta se vi tydligt i afskedet till hans första
»Frigga», hvilket han såsom nämndt inskrifvit såsom
nummer 1 i sin blåa anteckningsbok, men hvilket han
på goda skäl ansåg sig ej böra intaga i sitt första,
år 1830 utgifna dikthäfte. Den unge skalden måste
färdas »så långt, så långt från dig» (d. v. s. till Abo,
som då för tiden var så långt från Vasa, att
Runeberg i sin ungdom blott en gång kunde återvända dit);
han känner, att han ej mera skall få någon ro utan
henne, tänker t. o. m. på grafvens ro, men
betecknande nog tar hans ljusa lifssyn öfverhand i slutet, där
han ger uttryck åt ett gladare hopp i följande slutstrof:
»Ja, Han skall än sällheten mig unna,
Han som lif och känslor åt mig gett;
Att han kan — hans under det förkunna,
Att han vill — mitt hjärta säger det».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
