Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs första lärospån såsom skald. Af Ossian Grotenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Versen faller sig för den unge skalden ganska lätt
och de lifliga scenerna med raska utrop och frågor
äro tagna direkt ur lifvet. Såsom prof meddela vi
de två sista stroferna:
»Klockan är nio! Och ropa!
Viljen I dit allihopa?
Sitten ned! må en gå åstad!
Roparn börjar att tona
Lustigt sitt: hora est nona!
Hvarje bedröfvad gör det till glad.
Lärarne tåga ur salen,
Hejsa! nu börjas först balen,
Ingen ängslig finns uppå den;
Bänkarna skuffas tillbaka,
Väggarna darra och braka,
Hej, nu är det lif i Scholan igen».
En nog så åskådlig skildring af det dåtida
skol-lifvet, skulle jag tro — i några strofer får den en rätt
grofkornig anstrykning. I alla fall kan man icke undgå
att märka, att Runeberg icke ens närmelsevis nått upp
till den store svenske improvisatören, ty han var ännu
då ej mäktig att återgifva sin förebilds omväxlande och
praktfulla versbildning, medan på senare år, då han
vunnit större färdighet i detta afseende, hans efter
de klassiska skaldernas exempel utbildade, harmoniska
diktkonst icke kunde förmå sig att följa den
bacchan-tiskt yra ögonblicksdiktarens än så skimrande spår.
Ännu mera misslyckad är den andra
Bellmans-efterbildningen, »Grafölstillredningen», som till
versbyggnaden närmast ansluter sig till den kända: »Nå
ä nu alla församlade här», dock med vissa friheter
och tillsatser. Den afser att parodiera fjäsket och
bråket vid en landsortsbegrafning, men det tragiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
