Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs första lärospån såsom skald. Af Ossian Grotenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emma vid källans rand hängifver sig åt den älskade,
fördömes af sin far och dör vid källan, där »Glöm
mig ej» blommar; äfven älskaren återvänder dit och
dör »i likets famn» samt får jämte Emma en »liten
graf vid källans himmelsblå», redd af en fattig
vandringsman. Allt detta får den lilla blå
oskuldsblom-man bevittna, som växer där »och ser ■— mot
Himmelen». I dikten finnes ingenting parodiskt; dock
varsnar man där en sådan mängd öfverdrifvet
känslosamma, overkliga, med ett ord icke-Runebergska drag,
att det äfven här är svårt att tro, det skalden skulle
skrifvit sin dikt på fullt allvar, utan förefaller det såsom
han skulle roat sig med att skrifva något i äkta
romantisk balladväg för att se, om han ej kunde göra
det lika bra som fosforisterna — men han hade
tillräcklig sans till att låta sitt försök bli outgifvet, huru
»rysligt vackert» mången hjärtnupen mamsell då för
tiden skulle kunnat tycka att detsamma var.
Såsom ett liknande försök i den samtidigt
moderna pastorala diktkonsten efter Creutz’ och
Franzéns förebilder måste man betrakta Runebergs
ungdomsdikt »Idyll», hvilket intressanta försök hans
biografer synas förbisett mera än det förtjänar. Stycket
innehåller 104 dels 11- dels 10-stafviga, orimmade
versrader i dialogform och gör intryck af att vara
synnerligen lätt hopkommet. Innehållet är icke
alltför spännande: Hanna har funnit ett litet lamm, som
blifvit utsatt för vargens härjning och förlorat sin mor;
hon bär det förbi sin herdes, Vilhelms, vakteld och
beskrifver där olyckan; till slut infinner sig en annan
herde Axel, som räddat lammets moder och
–»till de kända spenar ilar
Det späda genast. Och med nedböjdt hufvud
Står modern smekande sin unge ren».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
