Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde (1 Okt. 1904—1 Okt. 1905). Minnesrunor af Emil Svensén - Sven Lagerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åt krigarens värf i en fredlig tid ägnade sig
generalen grefve Sven Lagerberg (död den 25 mars,
83 år gammal). Äfven han har haft sin politiska bana
såsom mångårig ledamot af första kammaren, och
längre fram gjordes från högersidan ett misslyckadt
försök att insätta honom på Stockholmsbänken i andra
kammaren, hvarvid en motståndare i pressen tillät sig
den förmodan, att hans uppgift där skulle blifva att
tjänstgöra såsom »ledsven» till militarismens himmelrike.
Men det var icke som politiker han skulle bereda sig
ett varaktigt minne, och kunde han räknas bland
militarismens anhängare, hvilket är tvifvelaktigt, så hade
den åtminstone i honom en af sina
älskvärdaste och mest vinnande
representanter. Hos honom voro alla de
vackra och tilltalande egenskaper, hvilka
pläga anses såsom krigareståndets
prydnad, förenade liksom i en
brännpunkt. Öppen och bottenärlig, hurtig
och manhaftig, ägde han dessutom
den oskattbara gåfvan af en
oförbrän-neligt humoristisk syn på tingen och
lifvet. Oräkneliga äro de vanligtvis mer eller mindre
mustiga kvickheter, som efter honom pläga återgifvas,
och med hvilka hans slagfärdiga tunga alltid förstod
att träffa hufvudet på spiken. Han var också
hof-man, och i denna egenskap hade han den sällsporda
turen att blifva tvenne konungars gunstling, men
sällan eller aldrig har väl en hofman fört ett så fritt
språk och sagt sina konungar den rena sanningen så
oförblommeradt som den gamle generalen. Kanske
var det just därför som han lyckades att oförminskad
bevara den kungliga gunsten intill sina dagars ända.
Men konungarnes gunstling var äfven folkets, och
det i en sällspordt hög grad. Folket kände instinktligt
med sig, om det ej visste det rent ut, att den gamle
Nornan igoö. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
