Med ränseln snörd jag ströfvar
        på steppens vida haf
        och nya stigar pröfvar
        med sliten vandringsstaf.
Min vallfärd går på okänd stråt,
mot okändt mål, men jämt framåt,
        och blicken lyfts på spaning
        i kapp med själens aning.

        Allt skummare blir kvällen,
        allt dunklare min stig.
        I töcken svinna fjällen,
        och skuggan tätar sig.
I slättens haf går solen ner.
Dess skifva slukas upp allt mer
        af nattens djupa sköte,
        till andra nejders möte.