Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cypressallén. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veckor. Då skulle hon kanske återvända till staden
där vi mötts, och älskade hon mig — kunde hon blifva
för mig hvad jag trodde — då — då skulle hon komma
vid vanlig tid till cypressallén i den lilla kyrkogården
och där gå mig till mötes. Hon själf skulle vara
svaret — och kom hon icke, var det alltså också ett svar.
Nu kan ni kanske tänka er, hvad jag i två veckors
tid upplefde! Hvar dag gick jag den gröna gången,
som blef kallare och mer höstlik med hvarje natt som
svann. Och hvarje dag sjönk allt mer mitt mod,
bleknade mitt hopp. Efter en vecka trodde jag, att jag
skulle blifva allvarligt sjuk, och efter tio dagar var jag
säker om att mitt förstånd var på väg att rubbas.
Jag kan ej skildra för er alla de infernaliska tankar
för och emot, som ständigt inkräktade min hjärna.
Jag utspekulerade i detalj alla hennes skäl att svara
som hon gjort, jag utmålade scenen i den kalla, stela
cypressallén den timme jag fjortonde dagen skulle
för-gäfves vänta henne. Jag såg det smala, långa, tomma
perspektivet, de mörkgröna träden som vårdar öfver
grusad lycka, och hur jag själf med förtviflade ögon
förgäfves spejade efter hennes gestalt i det sänkande
dunklet. — När dagen kom, gick jag icke dit. Jag
visste, att jag ej skulle uthärdat att vänta mellan
cypresserna. Ovissheten var för en gång att föredraga.
Ja, säger jag er, ovissheten var bättre. Den
innebar ett hopp — det enda hopp i mitt lif, som jag
icke sett förolyckas. Och jag skänkte det till min
cypressallé, som likväl några korta stunder minnt om
min ungdoms lindar . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
