Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torfrök. Dikt af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi hade för vana, när aftonen föll,
att vanka på salsgolfvet af och an.
Och än kan jag känna, när trofast han höll
min barnhand sluten i handen sin,
dess krökta fingrar och ådriga skinn.
Än går jag i kvällningens rosenbad
ur de trenne väggarnas fönsterrad.
An hör jag min egen trippande gång
och gubbens svaga, nunnande sång,
fast orden han gick och gnolade på
jag aldrig lärde mitt öra förstå.
Än minns jag färgen på hvar tapet,
hvar möbel i morfars prästgårdsrum
och hvar historia och hemlighet,
som mötte en främling förteget stum.
Än ser jag mig åka i morfars karet
till kyrkes och gilles så mången stråt
och på blomsterplockning oss följas åt, —
fast mycket jag anar och litet jag vet
och mycket är toner blott i en låt,
den ingen, hur vida han söka vill,
är mäktig att finna orden till.
Men anadt som kändt, jag håller det kärt,
det outsagda, som snuddar förbi
med gossårens doftande melodi,
med anletet, mildt och vördnadsvärdt
af honom, som parfveln stafva lärt.
I kyrkmullen sofver den gamle, hans fot
har stannat för ständigt. Den tilja han trädt
Nornan 1907. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
