Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ödesdiger lappmarksfärd. Af Olof Högberg. Med illustration - II. Mötet med järfvarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Österland. Nej, tro icke det, min ärade läsare! Så
strykdum och så korkförblindad kan äfven du vara i
saker, där din eftertanke ej frampressats genom
handgriplig erfarenhet. De rara familjeflickorna lefde
alltjämt i tron på sina tre mansbördor, men nu hade
ju allt gått bra och de kände sig så soligt lyckliga i
sina ädelt förlåtande sinnen. Hand i hand och i
rosende band sutto nu de unga vid skummande vinet,
solade sina lyckliga själar i det storslagna
fjällpanoramat och manskapets vördsamma tacknämlighet.
Den sötknoppen Signe höll just på servera saft i
kaffekopparne åt lapparne Nikla och Klemmet. Den
förre får syn på något märkligt på norska
björk-liden bortom fjällbäcken. Han släpper koppen
handlöst i marken med innehållet och framhviskar med
röst som skälfver af ifver:
— Tyst! En järf! Ner med er allihop! Ner, ner!
Tag om käften på hundarne, men fort!
— Tyst, d’är två! hviskade Klemmet med samma ifver.
Signe satt där häpen och stött, men flickorna fingo
en vink af fästmännen, och medan karlarne hopkrupna
lockade till sig hundarne, fingo lapparne med darrande
händer fram sina bössor och smögo sig på huk ner
öfver sluttningen där de lade sig. Djuren hade nyss
kommit öfver svenska gränsen efter åsen på samma
sida som de resande.
Ett skott small.
Det var Niklas.
Hela sällskapet kunde bevittna, hur hans järf tog
ett skutt borta på björkliden och låg där orörlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
