Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktaren som mötte poesien. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fasta, tunga, darrande, allt efter som jag har blifvit
gripen af olika syner, och då, — ja, då skrifver jag
ned sångerna, som jag hör.»
Medan han talade, hade poesien inte tagit sin hand
från hans panna, och han såg oafbrutet in i hennes
ögon. Aldrig förr hade han sett sådana ögon. Ibland
voro de så ljusblåa som solröken öfver berget; i nästa
ögonblick mörknade de och fingo en grön metallglans
som de ljusdränkta kastanjebladen, och så kunde de
åter plötsligt skifta färg och blifva så hotande svarta,
att diktaren stammade i sitt tal och stirrade in i deras
djup med bäfvande undran.
»Du är bra!» sade hon och log åter sitt gåtfulla,
tjusande leende. »Och bättre kan du bli. Jag skulle
ha lust att taga dig i min allra privataste tjänst; men
då måste du först svära trohetseden.»
»Hvad fordrar du väl af mig?» frågade diktaren.
Han kände, att han var färdig att uppfylla allt hon
önskade.
»Du måste tillhöra mig helt, — helth sade poesien
och såg stilla och strängt på honom. »Hvart jag
skickar dig, måste du genast gå, allt jag befaller, måste du
utan tvekan göra. Om jag säger »Skrif!» då skrifver
du ordagrant, hvad jag dikterar dig och ändrar inte
minsta jota däri. Utanför mig skall världen inte vidare
finnas till för dig. Plikt, — kärlek — allt det där
lappri skall inte längre ha något värde för dig emot
den lyckan att vara min tjänare — min
älsklings-tjänare.»
Hon tog honom om hufvudet med båda händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
