Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktaren som mötte poesien. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där han lämnat poesien, blef han rädd för hennes
ansikte.
Hennes kinder blossade, och hennes ögon gnistrade
som ljusstänk på vattnet.
»Det där tycker jag inte om!» sade hon med lugn,
kall röst. »När du ligger för mina fötter, passar det
sig inte, att du lämnar mig för att hjälpa en gammal
gubbstrunt genom skogen. Hvad skall det betyda?»
»Jag kom att tänka på min egen far», svarade
diktaren ödmjukt. »Också han var blind, och jag var
van att hjälpa honom på hans vandringar. — Denne
stackars gamle hade ingen son vid sin sida, och jag
fick lof — —»
»Du får först och främst lof att inte tänka på alla
möjliga onyttiga och likgiltiga ting i min närvaro!»
sade poesien strängt. »Tror du, att det är många jag
tillåter att hvila så länge i min närmaste närhet, som
det nu har blifvit dig beskärdt? Och ännu hade jag
mycket som jag ville säga dig.»
Hon satt en stund stum och orörlig och tycktes
hafva glömt diktarens närvaro.
Småningom ljusnade dock åter hennes ansikte.
»Du har ännu inte svurit trohetseden», sade hon.
»Och jag får väl lof att förlåta dig. Det händer ju
inte vidare, att du lämnar mig?»
Han böjde ångerfullt sitt hufvud och kysste hennes
händer. Åter förflöto några ögonblick i stilla
fullkomlighet.
Då hördes småningom många små trampande steg,
och späda röster nådde diktarens öron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
