Kvällens purprade glans och det gyllne ismariska vinet
löste från lyrans strängar den länge fängslade sången,
liksom en drottning med hvita doftande händer ur skrinet
lyfter sin hopade skatt, som krigets fara höll fången.

Kämparnes grånade flock och de stolta furstarnes skara
lyddes till sångarens röst i den ljufva ambrosiska natten;
krukornas oljade dryck fått orörd i bägarne vara,
vingskjutna fåglar lika sjönko de rusiga skratten.

Sångarens stämma var gråt, och de skälfvande strängarne buro
ekot af kvinnornas sång i de stilla helleniska hemmen;
strängarnes darrande röster i kämparnes hjärtan skuro
som i den dignande bärarens skuldra den smala axlade remmen. —