Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur en tingshästs upplefvelser. Berättelse af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid öfverläggningen till dom yttrade ordföranden:
— Karlen kan inte fällas, då hans brottslighet ej
blifvit styrkt, utan måste därför frias. Jag hoppas
nämnden är enig med mig i detta. —
Då sade häradsdomaren:
— Ja, nog ska väl Vikholm ha sina modiga sju år
till att börja med!
—- Han ska nog det, menade de andra
nämndemännen. Och kan han få litet därutöfver, så gärna
för oss.
Alldenstund Medelberg blifvit inkallad som vittne,
hade han ju ingen talan i denna sak. Då nu således
nämnden stod enig om sitt votum, blef domaren
om-kullröstad. Och han hade heller ingenting högre
önskat, det vet jag. — Vikholm dömdes sålunda till sju
års straffarbete.
Domen öfverklagades naturligtvis, men fastställdes
af hofrätten. Då gick Vikholm vidare till Kungl.
Maj:t. Men högsta domstolen fastställde hofrättens
utslag med alla emot en.
När detta kom till Vikholms kännedom, då aflade
han fullständig bekännelse. Han talade om huru han
förfarit från början till slut och tog sitt straff utan att
mucka. •— — Skål, mina herrar!
Våren efter sedan han blifvit frigifven hade jag en
gång mina vägar upp till de där bygderna. Jag
stannade då utanför Vikholms, gick in och sporde huru
straffet hade verkat på honom.
— Jo, sade han — och han hade åldrats en
mansålder, sedan jag såg honom sist — jo, jag är lugn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
