Jag har en solskensstig i skogen
med dagg som glimmar underbar,
och där är sommarn full och mogen,
och där blir själen stolt och klar.

Hon sörjde skuggor nyss men skälfver
i stjärnemörkret icke mer.
Och nu augusti fjärran hvälfver
sitt rena hvalf så långt man ser.

Att i dess blåa morgon vakna
är lyckan själf — hon känner den,
och ingen skugga skall hon sakna,
och allt är godt och gladt igen.

Sin bästa art hon så är trogen,
hon kan förnya, själf bli ny,
när från min solskensstig i skogen
de gamla tunga minnen fly.

Ett ensligt strömoln ännu seglar
långt ut i gyllne härlighet,
en flik af jordens mörker speglar
. . . och löses upp, där ingen vet.