Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 60. I Colisseum. Högskolan i Minneapolis. Samundervisning. Dassel. Rush City. Mitt insjuknande i Chicago.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dag. Det var ganska vackert väder men blåste något. Jag
var ganska väl klädd. På bortvägen, då vi hade solen
framifrån och vinden bakifrån, kände jag ingenting, allra helst som
åkdonet var försedt med sufflett. Vi körde långt. Under hela
vägen samtalade vi lifligt. Vi disputerade om svenska och
amerikanska förhållanden, och jag försvarade mitt fädernesland som
den tappraste soldat. När vi vände, hade vi den kalla blåsten
rätt emot oss, och när jag kom hem, hade jag full feber. Jag
trodde icke, att det var så farligt. Men Juhlin såg bättre än
jag. Han tog genast termometern och mätte min blodvärme.
När det var gjordt, sade han:
»Nu går lektorn genast i säng igen. Det här blir
allvarsamt. »
Jag måste lyda. Det var ett förfärligt hårdt slag, men
det var nu gjordt och kunde icke göras om. Men så mycket
lärde jag på den kuppen, att när man nyss stigit upp ur en
sjukdom, bör man vara försigtig.
Läkaren hoppades, att jag skulle vara frisk på ett par
veckor. Efter några dagar reste han med en annan patient bort till
vestkusten. Mig öfverlemnade han åt en doktor Henroten. När
denne kom upp, såg han på de medikament, som jag hittills
hade tagit, och förordnade strax ett annat, som skulle vara
mycket kraftigare. Det skulle inom några dagar bestämdt dämpa
febern. Jag tog det, men det blef icke bättre. Då skref han ett
annat och förklarade, att detta var absolut säkert. Jag frågade:
»Hvarför skref ni icke det först?»
Derpå svarade han just icke mycket. Jag tog nu äfven
detta några dagar, men sedan vägrade jag att taga några
me-dikamenter vidare. När doktorn kom upp, sade jag till honom:
»Ni vet, att jag icke är någon vän af medikamenter. Hittills
har jag dock för min familjs och mina vänners skull lydigt
tagit, hvad ni ordinerat, men nu tycker jag, att jag uppfyllt
all rättfärdighet i den delen. Ni ser sjelf, att medikamenterna
ingenting ha verkat, och nu måste det blifva absolut slut.
Hvad min mage behöfver, det är icke medicin utan hvila.»
Han blef alldeles förbluffad. Han ville gå efter först en
dansk läkare och sedan en svensk, för att de skulle öfvertyga
mig om nödvändigheten af att taga läkemedel, men jag
undanbad mig det bestämdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
