Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En affär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gungande flyttufvor. Och sent frös det, och dåligt
frös det. Därför så . . . Men nu — ja nu voro de
pockade i väg. Fastsnö och dagarne lite’ att dra’
på. Ankuttra och regera, den som bara haft . . .
den som bara haft. . .
Inte en utter och inte en mårdrumpa, inte
räfrackare en gång. Nej inte att han visste sig en
lefvande råd på nå’t endaste sätt.
Det kan hampa sig afvigt ibland. Hjälpaligen.
En kväll slapp det ur honom:
— Vi gett fram tä prästen mä ongen, du!
Torrvedsbrasan sjöng och dansade, matad med
fetaste tallrötter, ur hvitka tjäran frodigt sipprade
ut, slickad upp i rappa tag af påpassliga
flammande tungor. Huggkabben framför, i skönaste
gasset, och Jon på huggkabben, grubblande, krökt
i skakelträform, kantstött och vattvällingstunn.
— D’är så dags nu, ja, kom det kärft från
det föga mindre vattlagda kärnglifvet.
Vips blef det lif i vrårna, där ungarne dåsade.
Gapande, omätlig undran under hviskande och
armbågsknuffar: »Sa dom sockna? Sa dom ...» Jäkeln
å innerligt ankuttra! — —
Ty fram till kyrkan för mor och far var
detsamma som tre — fyra dagars nästan oinskränkt
frihet för de hemmavarande. Tjo, så det viftar!
Men inte ett ord högt.
När så Jon hängt ett bra tag med näfven på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
