Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När Brun entledigades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans »barnsliga blödighet», som det hette. Man
ska’ hugga för sig med båda händerna här i världen
— och kan man trampa åt sig något med fotterna,
så skadar minsann inte det heller.
Det där var Nerigårds-Olles tag. Han hade
gått tillväga så där och funnit det vara rätta sättet.
Stod sig godt nu . . . Bevars ja, de redde sig ju
i Oppigår’n också, kom inte annat i fråga; men
inte öfver sig, som sagdt; det knalla och gick bara.
Ingen förmögenhet. . .
Så att Nerigålar’n gick och hade roligt ibland
åt ställningar och förhållanden hos grannen.
Ja visst — kunde han annat? Som nu t. ex....!
Pelle var bjuden hundrafemti för Brun, kontanta
pengar ändå, och kanske Svartbo-Mickel, som så
gärna ville köpa, hade lagt dit en tia till, om det
knipit; det hördes inte omöjligt. Men då skulle,
bevars, inte Pelle vilja släppa ifrån sig en gammal
trotjänare; hade själf födt upp Brun. »En kunde
inte veta, i hvad händer han kom till sist», hade
det hetat.
Är det förstånd i så’nt!
Hundrafemti riksdaler — gå och ta de pengarne
för en 22 år gammal häst på annat håll, få se!
Nog, förstås, Mickel i Svartbo hade uträknat,
hur han skulle få sitt igen för kampen, det var
inte farligt. Mickel var en som kunde ställa, så
två gånger två blef fem. Tänkte naturligtvis klå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
