Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
FÖRSTA KAPITLET
Det var emellertid först med Göran Wahlenberg och hans resor
i Nordsverige 1800, 1802, 1807 och 1810, som en vetenskapligt
tillfredsställande öfversikt af växtarternas förekomst och fördelning inom nordliga
Skandinavien vanns. I sitt arbete om de »lappska Fjällens höjd och
temperatur» (1808) och i sin berömda »introductio geographica» till »Flora
lapponica» (1812) uppställer lian den regionindelning, som i allt väsentligt
intill våra dagar följts. Men han är äfven den förste, som uttalar tanken,
att vissa af Norrlands växtarter invandrat öfver passen i väster från Norge.
Så säger han (251, s. xxxiv) på tal om den stora fjälldal, som öfver
Pålno leder från Norge ned till Torneträsk: »Denna väg anser jag att
mänga af Nordlandens lågalpina växtarter vid sitt framträngande till Torne
lappmark följt, t. ex. Saxifraga cotyledon och troligtvis äfven cæspitosa,
Sedum annuumHan anför äfven andra exempel på dylika
vandringsvägar. Äfvenledes jämför han Mellansveriges (Uppsala) flora med
Lapplands, diskuterar de allmänt geografiska faktorer, som låta ett stort antal
arter upphöra mot norr, och söker t. o. m. uppdela fioran i grupper med
olika geografiskt ursprung (kontinentala sibiriska arter, arter från Alperna,
endemiska arter m. fl.). Under artredogörelserna i floran lämnas ock
en ofta ingående framställning af de intressantare arternas förekomstsätt
och lokaler.
W ah lenbergs svaghet, som hans divinatoriska blick delvis lyckades
öfvervinna, var uppenbarligen, att det faktiska iakttagelsematerial, som
stod till hans förfogande, var jämförelsevis obetydligt. Det är därför
lätt begripligt, att sedan han uppdragit de stora riktlinjerna för
vegetationens anordning och invandring, en tid skullq komma, hvars
hufvud-uppgift blef att öka själfva iakttagelsematerialet. Det var visserligen, som
collinder i sin Medelpads flora säger, »slut med den allmänna
hänförelse för botaniken, som Linné på sin tid framkallat äfven hos sådana,
som ej behöfde kunskaper i ämnet för sitt lefnadskall». Men i dess ställe
blefvo dessa allt flera. I Norrlands städer uppstodo skolor med lärare i
naturvetenskap, på skilda orter slogo läkare sig ned eller uppstodo apotek;
jägmästare, landtmätare m. fl. embetsmän blefvo allt talrikare. För en
och annan af dem, hvilka i sin ungdom drifvit botaniska studier, blef
växtsamlandet under ferietider och under tjänsteresor en uppskattad
omväxling i det enformiga lifvet här uppe i skogslandet. Rätt underligt är
emellertid att se, hurusom det nordsvenska prästeståndet — L. L.
LAEstadius dock utgörande ett lysande undantag — i oväntadt ringa grad
deltagit i landsdelens botaniska utforskande. Jämte de många inom om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
