Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYDBERGENS FLORA OCH VEGETATION
I O I
Vi föra hit Anthyllis vulneraria, Arabis hirsuta, Epilobium collinum, Epipactis
latifolia, Erysimum hieraciifolium, Fragaria vesca, Sedum annutnn, Silenc
rupestris, Vicia sepium, Viola rupestris eller i allt 10 arter. Med undantag
af Epipactis, Vicia sepium och Viola rupestris äro de öfriga typiska
sydskandinaviska sydbergsarter, hvilka särskildt ofta förekomma inom fjällens
område.
Dessa arter äro inom hela Torne lappmark helt och uteslutande
bundna till nyss förut nämnda trenne sydberg samt några likartade, om
hvilka vi blott ha strödda och ofullständiga uppgifter, såsom Tuoperjokk
och Ripasvare, hvarest Sedum annuum växer. På det senare är äfven
Arabis hirsuta funnen. Fragaria, Sedum annuum samt Viola rupestris ha
träffats på Torneträskdalens södra sida i Nuoljas och Tsasinnjaskatjåkkos
syd- och sydostbranter; jfr kartorna 28, 9 och 22. Hela nu beskrifna
artgrupps förekomst talar otvetydigt för att den trängt upp från väster,
väl sannolikast från Ofotenfjorden, och utbredt sig österut ungefär till
bergskedjans östra gräns, men ute på det jämnare skogslandet efter allt
att döma saknat möjligheter för ytterligare spridning. Dock kan den, som
vi senare skola se, möjligen därstädes åter vara försvunnen.
Lule älfs källområden i fjälltrakterna hysa enligt redan
föreliggande fynd ej få hithörande arter, men högst sannolikt komma många
intressanta fynd ytterligare att göras särskildt inom stora Lule älfs fjällområde.
I samband med en invandring åt dennas dalföre stå väl ock ett par
fynd inom Kebnekaisetrakten, således Kaitum- och Kalixälfvens
flodsystem, nämligen Sedum annuum och Erysimum hieraciifolium på
Skarta-vardo, och den förra äfven i Kebnetjåkkos sydbranter. Vill man ej
antaga en rent tillfällig spridning, synes sannolikaste vägen leda öfver det
c. 725 m. höga passet mellan Kaitum och Stora Luleälfs dal vid Täusajaure
och sedan öfver vattendelaren i riksgränsen ofvan Sitasjaure (c. 700 m.)
till Ofotenfjordens sydligaste gren (kartan 28).
Något lägre ställa sig fjällpassen inom Virijaures och Vastenjaures
låga fjällområde, där enligt gavelin två pass finnas vid respektive
649 och 677 m. ö. h. Dessa sjöars stränder kantas äfven af
fjällbjörkskogar; på Virijaures östra sida är på Titir Erysimum
hieraciifolium anträffad. För närvarande är det nästan omöjligt att vinna
klarhet, huruvida dessa pass eller de ett 70-tal km. längre söderut
belägna, något högre Sulitelmapassen varit det viktigaste vandringsledet
för den rika sydbergsflora, som finnes i fjällen kring Kvikkjokk såväl
uppe i Tarrajokks som i Rapaätnos dalgångar. I förra fallet skulle den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
