Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 124
SJÄTTE KAPITLET
sedan. Då man fullt säkert visste, att hos oss ett sådant maximum inträffat
efter istiden, och då man vidare visste, att dettas början ungefär
sammanföll med äldre stenåldern, såsom nyss nämndes daterad c. 10,000 år
tillbaka i tiden, så låg det ju ytterst nära till hands att se ett stöd för bägge
slutsatserna i deras nära öfverensstämmelse med hvarandra. Men låg äldre
stenåldern, värmemaximet, ekflorans fulla besittningstagande af Sydsveriges
kusttrakter, 9—10,000 år tillbaka i tiden, så var det på intet sätt något
orimligt att förlägga den sista stora nedisningens maximum 28,000 år från
våra dagar eller till den period ekholm trott sig kunna fastställa såsom
den sista på grund af jordaxelns ställning ogynnsamma stora perioden.
Under de omkring 18,000 år, som denna äldre del af denna tidrymd
omfattade, hade otvifvelaktigt mycket händt. Isen hade afsmält från norra
Tyskland, Östersjön och väl hela Skandinavien, djur- och växtvärld i flera
skiftande faunor och floror hade invandrat, lefvat och dött ut inom det
stora områdets olika delar, och till sist hade människan letat sig fram till
Norden och i tämligen stort antal spridt sig utmed kusttrakterna upp till
mellersta Sverige och södra Norge.
När man sökte bilda sig en föreställning om den tidslängd alla dessa
förändringar kunde ha erfordrat, lät tidsbestämningen från biologisk
synpunkt nog så sannolik och låter föröfrigt alltjämt så. gunnar andersson
anslöt sig därför i flera skrifter till densamma såsom den sannolikaste vi
ägde; resultatet, liksom de skäl som framförts till detsammas stöd, har ju
ock ganska allmänt accepterats såsom en fruktbar arbetshypotes.
Det har emellertid alltid stått klart och af honom tydligt framhållits,
att de biologiska grunderna för en tidsbestämning af detta slag måste
vara af jämförelsevis mindre värde, alldenstund de väsentligen måste grunda
sig på en ungefärlig uppskattning af den tid exempelvis ett visst
spridningsarbete måste taga. Alla försök att beräkna det antal fröbara
generationer, som åtgått, låt oss säga, för tallens spridning från Skåne till
Lappland, arbeta med den svårigheten, att det är omöjligt fastställa någon säker
medellängd för frönas spridning. Sannolikhetsberäkningarna komma därför
alltid att röra sig inom mycket vida gränser. De ha ungefär samma värde
som de försök till uppskattning af vissa perioders längd, hvilka med
utgångspunkt i sedimentationshastigheten, fastställd under endast några
årtionden, företagits för lagerföljder af betydande mäktighet.
En helt annan väg har G. De Geer gått. Genom räkning af årshvarfven
i våra hvarfviga leror och kombinering af den ena närliggande profilen
med den andra, har han försökt bestämma, först den tidrymd, som åtgått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
