Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SYDSKANDINAVISKA TRÄDENS OCH BUSKARNAS FÖREKOMST I NORDSVERIGE 1S18
längs kusten ej fram till Örnsköldsvik. De tre nordligaste lokalerna här
äro alla sydberg: Näskeberget, Skuleberget och Omneberget. Rikligast
träffa vi växten i östra Medelpad samt inom Dalarnes och Jämtlands
silur-områden. För öfrigt sträcker dess utbredningsområde sig med spridda
reliktlokaler långt in längs älfdalarna, så når den sin nordgräns i vårt land
i Angermanälfvens dal med tvenne säkra fyndorter, Vimmervattnets skog i
Ångermanland och Hafsnäset vid Flåsjön i Jämtland, norr om 64° n. br.
I Ljungans dal når busken vid Storsjön i Härjedalen upp till omkring 600
m. ö. h. Den odlas med framgång i Lillhärrdal.
I Sverige når arten nära tvenne breddgrader längre mot norr än i
Norge, där den stannar vid 62° 25’. I Finland äger Lonicera xylosteum
en märklig utbredning (kartan 20 i Atlas öfver Finland 1910). Längs
kusten är den sällsynt redan vid 62° och saknas alldeles i kustbältet norr
härom, medan den däremot inuti landet framtränger till Muhos på 64° 51’.
Till sin allmänna utbredning i Europa är arten östlig, inom
Skandinavien kan den betecknas som östlig eller sydöstlig.
Rliamnus frangiila eller brakved kan liksom Viburnum opulus i
gränsen för sin utbredning snarare betecknas som en bäckdalsväxt än en
syd-bergsart. Af på kartan inlagda c. 180 svenska lokaler äro nämligen endast
9 sydberg. Arten äger en typisk älfdalsutbredning med väl utpräglad såväl
nord- som västgräns. Medan från Norrbottens kustland endast tvenne
fyndorter, Gäddträsk vid Neder Kalix och Fagerheden väster om Piteå,
äro kända, sker längs Luleälfvens dal en stark förskjutning mot nordväst;
äfven i Råneälfvens vattensystem är en förekomst känd i en lunddäld
mellan Abojen och Degervattnet. I Jokkmokks socken finnes brakveden
flerstädes och redan Linné antecknade den 1732 vid Kåskats.
Vid Messaure vid Stora Lule älf når busken på 66° 32’, n. br.
sin nordgräns i vårt land. I Byskeälfvens dal når brakveden vid
Arvidsjaur 362 m. ö. h., i Umeälfvens dalgång vid Lycksele öfver
220 m., i Angermanälfvens vid Åsele omkring 300, längs Ljusnan vid
Ortviken omkring 450 m. ö. h. Vid Ormosjön i Lillhärrdals socken i
Härjedalen lefva några låga buskar 430 m. ö. h. och sätta åtminstone
under gynnsamma år mogen frukt.
Brakveden lefver på ett stort antal af sina utpostlokaler helt
öfverskuggad, och den finner tydligen ej trefnad i sydbergens öppna
växtsamhällen, något som förklarar dess markerade västgräns i Norrland, där
den, om den trifdes i sydbergen, skulle kunna finna nog värme äfven på
en mängd lokaler närmare riksgränsen. heintze (119, s. 25) säger dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
