Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resa söderut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framrulla öfver Via Jppia, imellan stora ruiner af
fordna vattenledningar, hvilka, utanför Rom,
bilda en förgård, der man skall taga vigvattnet, om
jag så får säga, för att inträda i denna, alla
huf-vudstäders, liufvudstad. Vid minnet af den
känsla, som i dessa stunder gjorde mig till en
främling för mig sjelf, och som man eger endast en
gång i sitt lif, låter jag pennan falla ur min hand,
önskande, att hennes värf här vore slutadt.
Den första glädje, jag hade i Rom, var
tankan att vara i Rom — den dernäst var, att
träffa några landsmän, ibland li vilka den för konsten
förtidigt bortgångne La ur te ris i synnerhet åtog sig
min ledning; och så började jag vanligen hvarje
dag med en promenade öfver Piazza di Spagna,
uppför trapporna, till ett vackert hus — alltid
väl tillstängdt, såsom till en symbol, att snillet vill
ha sin fristad undan gatpöbeln. — Den stora
målarens och tjenstaktiga vännens sätt, att
presentera staden för den nykomna landsmannen, var
e-get och öfverraskande. Tigande för han mig upp
på altanen af det högt belägna huset, och der,
knappt två timmar efter min ankomst, såg jag
nästan hela Rom vid mina fotter — detta Rom,
som är det thema, hvilket i oupphörliga
variationer genomlöper hela den yngre mensklighetens
historia; detta Rom, som är en ättehög af
gammal och ny byggnadskonst, hvars öfverskådahde
vanligen sker ifrån Monte Mario. Jag uppehöll
mig mest ibland ruinerna, ehuru jag nästan
skämdes, att mina små fjät syntes i deras stoft.
Äf-ven bruten, är en skön form skön; äfven gruset af
storheten bär storhetens stämpel —- man ser
ännu på det förfallna boet, alt en örn bebott det.
Menskliglieten slukar det lilla ögonblicket och
slu-J$.as sjelf af tiden. Men blixten, som nedskjuter i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
