Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arkitekten Kristian Rolf. Ett konstnärssamvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
29
HILDUR
(’vacklar,
men fattar sig,
när hon hör Rolf tala).
ROLF.
De äro borta nu, borta nu, det satans
packet!
Men jag sade dem allt sanningen jag! (Höjer
rösten.)
Att de voro ett följe allesammans, sade jag,
som skulle piskas, om det skedde dem rättl
Att de voro skurkar och skälmar, som trodde,
att de kunde behandla en hederlig man, som
om han vore af samma byke som de! Det sade
jag och så. ..
slog jag glaset i flinten på’n!
Presidentskojar’n! Ha ha, haah! (Vänder sig tvärt
mot fönstret.)
Men se, äro de inte efter mig igen!
Folkmassan böljar utanför. Kvinnorna lyfta sina
barn i famnen och hålla dem upp emot fönsterrutorna
för att de skola se bättre. Ett af barnen ropar.
Är han farlig, mamma? Han är bunden, han
är bunden!
ROLF
(vrålar med skum om munnen).
Bort, era
djäflar. Bort!
HILDUR
(skyndar att släppa ner rullgardinerna, hvarpå han blir
något lugnare).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
