Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emigranterna och samhällsfienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J
1
221
svårmod och aldrig stillad oro. Man tycker sig
höra dof jämmer och man känner hur man blir
stel och maktlös. Man kan icke vända bort
blicken, man är som bunden af förtrollning.
Så sutto nu dessa människor stirrande emot
hvarandra länge och kännande det ohyggliga
växa omkring dem, utan att kunna slita sig lösa
och blifva sig själfva igen. De finna intet att
säga hvarandra, vägen synes slut.
Till sist reser sig doktorn, och de bryta
upp tysta.
Men när de gå utför den branta gångstigen
ner till bryggan, där ångslupen ligger och vän-
tar med sina två röda och gröna lanternor,
kommer en lättare stämning öfver dem, helst
när doktorn med en ton, som han söker göra
skämtsam och otvungen, säger:
—
Det är för märkvärdigt! Ibland tål man
ingenting!
Och så tillägger han, då vännerna börja
A
i
i
v
i- skratta.
—
Men det är i alla fall befriande att få
tala ur sig! Jag begriper inte hvad det är hos
er, som gör, att man blir så talträngd, man
talar och talar!
—
Du tror väl att vi förstå dig!
—
Ja, det är nog det!
väl inte?
—
Åhnej, inte alldeles . . .
Säg oss t. ex.,
Men det gör ni
?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
