Emellertid sjöng brodern friskt på af sin rika repertoar: Schubert och Kierulf voro hans favoriter; och så föredrog han: Du bist die Ruh, Min Elskte, jeg er bunden, Ich grolle nicht, Die alten bösen Lieder, Alt lægger for din Food jeg ned, Aus meinen grossen Schmerzen, mach’ ich die kleinen Lieder — allt med samma öfverlägsna lugn och detta lätta, halft lekande ackompanjemang. Det enda, som vållade honom litet bryderi, var det fatala stället: Ich legt’ auch meine Liebe und meinen Schmerz hinein; men han gjorde ändå någonting af det. Då hörde Ole, som noga kände gränserna för broderns färdighet på pianot, att han lemnade de kända vägarne och började tumla om mellan tangenterna, och trodde sig till sin fasa upptäcka, att Hans sökte efter den olycksaliga visan: »Ljusgrönt är hoppets färg.» Men till all lycka fann han den icke, hvarför han inskränkte sig till att gnola sången halfhögt, i det han vårdslöst slog an de tre berömda mollackorden. »Nu äro vi afkylda!» utropade den ljusgröna hastigt. Det blef ett allmänt skratt åt hennes ifver att komma i väg, och hon var alldeles röd, då hon sade god natt. Kusin Ole, som stod i närheten af värdinnan, tog också afsked, kusin Hans deremot qvarhölls af häradshöfdingen, som önskade veta för hvilka lärare han studerat musik, och det tog tid.