»Om fredag blir det bjudning i prestgården — vill ni då låta mig få en dans?» »Gerna; hvilken dans önskar ni?» svarade hon, bemödande sig att tala som en dam. »En française?» — de äro så långa, tänkte Ole. »Andra françaisen är ledig,» sade fröken. »Och en vals?» »Ja, tack — första valsen!» sade hon litet dröjande. »Och en polka?» »Nej, nej, inte mera!» utropade den ljusgröna och såg ängsligt på Ole. I det samma kom Hans i full fart; »Åh, sådan tur att jag fann fröken! — men i hvilket sällskap!» Dermed drog han på sitt älskvärda sätt den ljusgröna med sig för att ta reda på hennes ytterkläder och sluta sig till de andra. »En française och en vals. men inte mera — nejnej! nejnej!» upprepade kusin Ole. Han stod som fastvuxen vid stället. Ändtligen märkte han, att han var ensam. I en hast ryckte han till sig en mössa, stal sig ut bakvägen, smög sig genom trädgården och kröp sedan med mycket besvär öfver trädgårdsstaketet icke långt ifrån grinden, som stod på glänt. Han vek af in på första gångstig genom bygden, i det han fäste sina ögon på prestgårdens skorstenar. Han hade en svag förnimmelse