icke alls ha uppfattat grefvens bravour, deremot hörde han henne hviska det oförklarliga ordet: Farao. Han ämnade just beklaga sig, då hon vände sig om; hon tog ett steg mot salen, stannade midt framför grefven och såg på honom med ett par stora, underliga ögon, som han aldrig förr hade sett. »Jag tror knapt det var någon vänlig fé — knapt nog någon vagga — till städes vid min födelse, herr grefve. Men i hvad ni säger om mina blommor och min dans har er skarpsin- nighet gjort en stor upptäckt. Jag skall berätta er hemligheten med den friska morgondaggen, som fuktar blommorna. Det är tårar, herr grefve, som afund och förnedring, ånger och svikna förhoppningar ha gråtit öfver dem. Och då ni tycker, att golfvet går i vågor, medan vi dansa, så är det derför att det skälfver under millio- ners hat.» Hon hade talat med sitt vanliga lugn, och efter en vänlig helsning försvann hon i salen. Grefven stod qvar alldeles förbryllad. Han kastade en blick öfver folkmassan. Det var en syn, som han ofta hade sett; han hade sagt många dåliga och mindre goda qvickheter om detta månghöfdade vidunder. Men först i afton föll det honom in, att detta vidunder egentligen var den obehagligaste omgifning man kunde tänka sig för ett palats.