kunde annat än göra verkan, det vill säga, om någon annan än adjunkten hade hört och sett honom. Ty på denne gjorde det icke den ringaste verkan; han var ju gammal. Det skådespel, han i dag hade varit vittne till, hade han sett många gånger. Han hade sjelf successive spelat begge hufvudrollerna; han hade sett många debutanter som studenten och många gamla skådespelare som grosshandlaren. Derför skakade han på sitt ärevördiga hufvud och sade för sig sjelf: »Ja, ja, det är mycket bra alltsammans. Men vänta bara, jag får allt rätt: han der blir alldeles som vi andra.» Och adjunkten fick rätt.