Slutligen blef Alphonse hungrig, han gick till bordet, slog i ett glas vin och började äta sin kotlett. Men som han nu stod der och tug- gade med glaset i handen och såg sig omkring i det kära kontoret, der de hade haft så mången glad stund och han så tänkte på, att de skulle afstå från allt detta och göra sig lifvet så surt för en nyck, ett plötsligt anfall af vrede, före- föll hela situationen honom plötsligt så bakvänd, att han var nära att skratta högt. »Hör du, Charles!» sade han i den halft allvarliga, halft skämtsamma ton, som alltid bru- kade nharra Charles att skratta, »det blir allt bra besynnerligt att annonsera: »Genom vänlig öf- verenskommelse är nedanskrifne dag firman —» »Jag har tänkt,» afbröt Charles lugnt, »att vi kunna sätta: efter ömsesidig öfverenskommelse.» Alphonse skrattade ej längre; han satte glaset ifrån sig, och kotletten blef besk i hans mun. Han förstod, att vänskapen var död mellan dem, huru och hvarför var honom ej klart; men han tyckte, att Charles var hård och orättvis mot honom. Han blef nu ännu stelare och kal- lare än den andre. De arbetade tillsammans, till dess affären var delad; och så skildes de. ***