Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slaget vid Waterloo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Beresina, i den hopplösa kampen för kejsaren
och Frankrike. Föga anade de, att Frankrikes
konung sex månader derefter skulle låta skjuta
deras käre prins i Luxembourgträdgården som
landsförrädare.
Men han flög omkring, ordnade och
kommenderade, tills der ej var mera att göra för
fältherren; derefter begagnade han sin värja som
soldat, tills allt var förbi och han rycktes med
på flykt. Ty den franska arméen flydde.
Kejsaren störtade sig in i vimlet, men det
förfärliga larmet öfverröstade hans stämma, och
i halfmörkret var det ingen, som kände igen den
lille mannen på den hvita hästen.
Då slöt han sig till en carré af sitt gamla
garde, som ännu höll stånd på slätten: han ville
sluta sitt lif på sin sista valplats. Men
generalerna samlades omkring honom, de gamla
grenadiererna ropade: »Drag er tillbaka, Sire! Döden
vill ej ha er!»
De visste icke, att det var derför att
kejsaren hade förspilt sin rätt till att dö som fransk
soldat. Halft motspjernande drogs han med, och
okänd i sin egen armé red han bort i den mörka
natten, efter att ha förlorat allt. — »Så slutade
slaget vid Waterloo,» sade kaptenen, i det han
slog sig ned på bänken och satte sin halsduk till
rätta. —
Kusin Hans tänkte med ovilja på onkel
Fredrik, som hade talat om kapten Schrappe i så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
