»Det var hon,» sade kaptenen. »En vacker flicka, inte sant?» »Det var ett mycket vackert fruntimmer,» svarade Hans med känsla och öfvertygelse. »Har hon haft någon sorg? Jag tyckte herr kaptenen —» »Ja, ser ni, hon har varit förlofvad några månader —» »Nio veckor,» afbröt fröken Betty. »Jaså, — var det så kort? Nå ja, och så har hennes fästman just i dessa dagar slagit upp med henne. Hon reser derför, som ni kan förstå, bort för en tid — till slägtingar på vest- kusten, tror jag.» Hon hade således varit förlofvad — visser- ligen endast nio veckor, men det var i alla fall ett litet aber. Men — kusin Hans var menni- skokännare, och så mycket hade han redan sett i förmiddags, att hennes känslor för den afgångne fästmannen ej hade varit den riktiga kärleken; derför sade han: »Om det är den dam jag såg i dag, tyckes hon ta saken tämligen lätt.» »Det är just hvad jag förebrår henne,» sva- rade fröken Betty. »Hvarför det?» frågade Hans litet spetsigt, ty han tyckte öfver hufvud taget ej om det sätt, hvarpå den unga damen framstälde sina anmärk- ningar, »vore det kanske bättre, om hon grämde sig till döds?»