Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från anno 1921 - XI. De kristnes plikt att vara ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Är det icke lugnast att stanna vid det gamla, i vår
invanda söndring och vanmakt? Och när Herren
kommer, så säga vi till honom: »Vi visste att Du
är en sträng herre. Varje avdelning av
kristenheten har sitt särskilda pund. Den ena ett större,
den andra ett mindre. Vi hava troget förvarat var
och en sitt pund, men vi funno det alltför
äventyrligt att söka gemensamt förkovra de gåvor du
skänkt oss.»
Det är vår föribannielse, att vi så lätt vänja oss
vid det som är orätt. Det orimliga, det som skriar
efter förbättring, lämnas i fred med den
förklaringen: »Det är ledsämt, men det har alltid brukad
så vara, det kan inte vara annorlunda.» Så är det
med söndringen. Vi beklaga den, men den kan inte
hjälpas, säger man.
Det hörde till Kristi styrka, att han aldrig vande
sig vild det orätta, utan han led därav och
beivrade det, huru ingrott, huru invant, huru
självklart det än var.
Är de kristnas splittring verkligen em synd, ett
brott? Är enheten en plikt?
Är icke snarare enheten en vacker dröm, som
man kan skänka sitt erkännande? Man erkänner
villigt, att enheten är en sak att överväga, att
diskutera. Men kan den icke lugnast stäillas på
framtiden?
Hör nu vad det gäller. Varför skola lärjungarna
vara ett i Fåidren och Sonen? Svar: »För att
världen må tro, att Gud har sänt Kristus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
