Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För öfrigt lärer ingen nummer finnas
aria, naiv, romantisk och af sannt dramatiskt intresse, Julies romans ocli qvarlclten
vid Florenstams uppstigande pä repstegen,
endast medelmåttig eller icke värd alt höras.
På Stockholms scen gafs stycket första gången — om vi rätt minnas — år 1807
och tillvann sig genast publikens odelade ynnest, förnämligast — det medgifves —
geuom den alldeles oöfverlräflliga humor, som vår store skådespelare Hjortsberg
nedlade i »SatinetIs» role, uti hvilken han firade en bland sina triumfer. Det är nästan
omöjligt lor den som icke sett Hjortsberg att föreställa sig huru ytterst komisk denna
karakter då föreföll; och om äfven åtskilligt af det finare humoristiska dollcl gick
för-loradt vid rolens öfverlagande af Hy eker t, måste dock erkännas, alt äfven han gjorde
sin sak ganska bra, ett vitsord, som mästaren sjelf jemväl lärer tilldelat honom.
Förhållandet är nu något annorlunda. Herr Söderberg, eljest icke oufven komisk aktör i
en viss riktning, äger dock icke denna rörlighet, denna mjukhet, denna smidighet, som
äro så nödvändiga för återgifvandet af Satinett ; det ligger tvärtom i herr S—s sätt
en viss trygghet, eller tröghet, eller långsamhet, huru man vill kalla del, som, vid
andra tillfällen af god verkan, här likväl ingalunda är på sin plats, hvadan ock flera
ställen i rolen nu föreföllo som Iongörer, under det man förr slukade hvarje ord som
utgick ur Hjortsbergs mun och nästan beklagade att rolen ej var längre än den är.
Månne ej herr Carl Hjorlsberg, hvilken obestridligt någon gång påminner om sin
utmärkte fader, t. ex. såsom »Löpare-Nisse», skulle med mera framgång än herr
Söderberg återgifva Satinctl?
Näst denna styckets hufvudligur är »Flink» den väscndtligasle, här fordom
representerad jemväl af en notabilitet, den ypperlige Louis Joseph Marie Deland. Herr
Lund-bergh, som nu fått rolen, utför den visserligen icke illa, men honom brister likväl
tillräcklig liflighet, jemlc denna påpasslighet, denna ögonblickliga uppfattning och
beräkning af ställningar och förhållanden, som utgör ett condilio sine qua nou hos
intrig-förande betjenler i den franska komedien. Sin utmärkt vackra aria, serdcles forsla
satsen deraf, sjöng herr L., ehuru rent, likväl temligen stelt och uttryckslöst. Vi
skulle derjemte önskat att sångaren, vid utförandet deraf, icke ställt sig så hardl nära
intill lampraden, utan hållit sig något längre in på teatern, då sångens effekt utan
tvifvel Ökats.
De öfriga rolerna gåfvos oklanderligt. Herr Cdd/nan var en i allo god »kapten
Palisad», likasom herr Ii. Alinlöf en ypperligt maskerad »Gluggelin.» Fru Bock (»kusin
Barbro») och mamsell Michal (»Julie») ha blott obetydliga partier. Den senare sjöng
sin romans vid harpan förträffligt; endast skulle vi önskat att hon icke utstyrt den
andra versen med så alnbrcda broderier, som hon gjorde. Herr Strandberg gaf
»Florenstams» passiva rol nästan så bra som den kan ges och sjöng sitt parti friskt
och behagfullt. Mot hans slråkföring såsom violinspelare torde dock åtskilligt vara att
anmärka; men »härom måga de lärde tvista.»
Stycket, ursprungligen utgörande allenast en akt, har nu blifvit indelad t i ivänne:
en förändring, hvartill vi icke förmå inse grunden. Oss förekom den olämplig, såsom
verkande ett uppehåll i den lilla handlingen, hvilken måste fortgå oafhrulen, med slag
på slag, som man säger. Måhända bidrog delta uppehåll något dertill, att publiken,
som ganska talrikt infunnit sig och under styckets lopp flera gånger gaf sin belåtenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
