Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pizarros parti! Sången är antingen — och delta merendels i ensemble-sakerna —
förtryckt eller undanskymd af instrurnenlalstämmornas sig alltför mycket lösgörande
egen-domligheter eller — och detta mest i solos — på ett besynnerligt sätt skiljd eller
lösryckt från accompagnemenlct, såsom t. ex. i Leonoras och Florestans arior
mångenstädes. Det är som unnade Beethoven aldrig rösten att vara det herrskande och första
instrumentet. — — Förlåte mig nu alla Beethovianer! Jag är, ej mindre än de, en
cullor devotissimus, då det gäller hans svmphonier, sonater, trior etc. — Nå, men hans
Adelaide, hans Vaktel 1 ... skola de kanske säga. Ja, mot dem sätter jag Fidelio och
Chrislus am Oclbergc; och dessa tvänne äro dock hans båda största och betydligaste
vokal-kompositioncr. Dessutom torde benäget iakttagas att jag yttrat mig om
Bcetho-vens dramatiska vokal-musik. Ilvad nu ändlligen utförandet här beträffar, sä måste
jag ge det samma vitsord som vid Cosi fan tutte. Del var förträffligt. Sådana röster,
som Beethoven fordrat för sin Pizarro eller sin Leonora, funnos väl icke; men genom
orkesterns vettiga beteende fingo de befintliga gälla allt hvad de kunde. Utmärkt väl
inöfvad var isynnerhet den sköna »kören af fångarne.» Får jag bevista någon
representation af Fidelio någon mer gång, vill jag, under denna kör åtminstone, vara blott öra, ty
ögat lider af att se de fåfänga ansträngningar, som de sjungande göra, för alt med någon
motsvarande yttre handling eller mimik beledsaga de evigt återkommande, men af
musiken åt sig sjelfva lemnade, orden: »leise, leise, wir sind belauscht mil Ohr» in. m.
–––d. 20 var en af de berömda koncerlerna i Odeon. Den herrliga salen
lemnade tillräcklig sysselsättning åt ögat under det länga dröjsmål, som uppstod innan
koncertens början ur någon mig okänd grund. Den är byggd i ädelt antik stil, med
öfver hvarandra stående pelarrader samt med ena ändan ovall svängd för orkestern.
Byster af utmärkta komponister slå i väggarncs nischer, och taket prydes af tre stora
och vackra freskomålningar. Bänkar och gallerier voro fullsatta af en folkmassa, talrik
och orolig som vid en musikfest. Och programmet innehöll dock ingenting märkvärdigt,
tyckte jag. Så här såg det ut:
1) Symphoni (G) af Haydn.
2) Duett af Cimarosa.
3) Aria ur Elias af Mcndelssohn.
4) Clavicr-Concert af Schachner.
5) Vokal-qvartelt af Fr. Schubert.
6) Carnevalc di Roma af Berlioz.
Den vackra symphonien gick ypperligt, men är väl af symphonier den, som minst
tillåter cn stor orkester alt utveckla sina tillgångar. Den förekom också nästan onödig;
och jag tror alt min njutning varit lika stor, om jag fält höra den älskliga musiken
gifvas för fyra händer på piano. Sångnumrorna logo sig ej särdeles ut i den ofantliga
salen, då de sjungandes röster ingalunda voro ovanliga; ty sådana fordrar den.
Klaverkoncerten var, som de flesta dylika, mera till för exekutörens än sin egen skull. Den
framlockade en verklig bruit des applaudissements . . . mais pour unc Omdelle. Berlioz’
stycke var ett slags adladt Gungl- eller Musard-opus, som, oakladt allt sitt buller, sina
småaktiga påfund och siu ytliga fransyska originalitet, likväl höll mig oaflåtligt
uppmärksam genom sina intressanta och omvexlandc instrumcnlal-kombinationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
