Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hu, hvad här är dystert, mörkt och kallt! — fortfar den klagande och sveper
pianotäcket tätare omkring sig. — Heldre hade jag stadnat qvar der hemma i min
egarinnas varma förmak, än bäras hit i denna mörka sal. Här är jag inte på min plats.
Lutad mot stolen framför Pianot, lyssnar en Violoncell på Flygelns suckar.
— Ja, du har rätt, du granna modedocka! — brummar han med kraftfull basröst.
— Här är du inte på din plats ... du passar bäst uti salongerna. Der kunna dina
fantasier och etyder roa dilellanlerna; men i concerlsalen skulle du aldrig våga dig.
— Lilla Cello, — läspar Pianot med en kromatisk löpning å la Liszt, — du borde
anse (or en heder att jag står här vid din sida. Har vä! någon i concerlsalen skördat
mera lysande triumfer än jag? Ha vcrldens största musici inte varit pianister, och
Hummel, Becthoven och Weber skrifvit de skönaste concerter för mig? Var det inte
med biträde af mig, som Jenny Lind sjöng sina tjusande folkvisor, och är jag inte
ensam> jag, en hel orchesler?
Och gnolande på en mazurka af Chopin, vänder Pianot, efter alla dessa frågor,
medlidsamt leende, Violoncellen ryggen.
All- och Sekundviolerna, som i tysthet afliörl delta samtal, börja knäppa på sina
strängar, förargade öfver Flygelns skryt, och en Fagolt, som håller på alt bjuda snus
åt en Oboe, puttrar sakta till densamma:
— Hvad de der salongsmenniskorna ä’ narraktiga! De tänka alt de göra andra en
ära med sitt sällskap . . . och det är oförskämdt af en sådan der skrammellåda, alt
komma hit och tala till oss orchester-ledamöler ur en ton som . . .
Låter ganska träaklig, — hväser Oboen snusförnuftigt.
Men det är alltid så
med de der utländningarne här i landet. De tro alt deras ton är den bästa, och derför
-skall det vara matinéer nu för tiden . . . liksom annat folk inte också kunde ställa till
afton-m a tinéer . . .
Ett högt skralt från de kringstående följde på delta yttrande; ty Oboen var ibland
kamraterna känd för sina qvicka infall.
Störd af skrattet, sträcker en Guilarr, som ligger på Pianolocket, fram sin långa
hals och qvider: ’ *
— O, min Gud, hvar är jag? Jag drömde nyss en dröm, så skön och salig —
och nu uppvaknar jag vid verldsligt skralt och stoj . . . livad skall jag här och göra?
’ — Du skall accompagnera serenaden i Don Juan, — svarar cn Ailvio). — Annars
vore du väl inte här, du dumma läserska. Men serenader och kärleksvisor passa inte
mera nu för dig, kan jag tro; nu skall det bara vara ondeliga sånger. Och dertill
kan du vara lagom ock ... du är ett ting af underordnadt värde . . .
— Hvars anor dock gå längre än dina, — svarar Guilarren ödmjukt. — Jag leder
mitt ursprung ifrån den klassiska fornverlden, från Grekernas kithara, som var min
stammor, och i Italien, musikens hemland, är intet lonverklyg mer kändt och älskadl, än jag.
— Hvad pratar hon, lilla symamsell, om anor, hon! — dundrar det ifrån den
silfverglänsande, högadliga 2?-strängen på en Kontrabas. Likasom sådaut lappri betydde
något nu för tiden. Också jag skulle kunua framvisa anor ända ifrån
sexlonhundra-talet — förfäder med nie strängar — men hvartill skulle del väl tjena? Det är blott
dugligheten, del som går på djupet, som har värde, och som mer och mer lar ut sin rätt.
Lik myggan bredvid elefanten, piper Piccolaflöjten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
