Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han bad ännu, då cn gubbe af hög gestalt, hvilken åldern änuu ickc hade böjt,
föregången af en Ijenarc, som bar en lykta, nedsteg från orgelläktaren. Denna gubbe
såg Frobbcrgcr knäböjd, och gick tram till honom: »Slå upp — sade han till honom —
ingen får dröja här efter gudstjenstens slul; begif er härifrån!» Frohberger uppsteg
långsamt och gick mol dörren, ditåt den stränge gubben pekade. Skenet från lyktan,
som bars af tjenaren, kastade cn svag stråle genom det mörker som fyllde kyrkan,
och belyste ctl ögonblick den faltigc fremlingens bleka gestalt. Den gamle såg hans
ångest och blcf rörd deraf. »Hvarifrån kommer du? — sade han till honom med
mildrad röst, — du tyckes vara lidande och olycklig.» — »Ja, — svarade houom
Frohberger, — banditer liafva utplundrat mig, ett skeppsbrott har fullbordat min nöd, och
jag är alldeles ulblotlad.» Gubben syntes tviflande; han betänkte sig: »Jag vill tro dig,
och tycker synd om dig», — fortfor han, — »en egen tillfällighet gör att jag kan bjelpa
dig* J;io är orgelnist i denna kyrka, min orgeltramparc har i går lemnat siu
tjeust, vill du liafva hans plats?»
Vid delta anbud, hvars sällsamhet ingen annan än vår olycklige skeppsbrulne
kunde falla, skakades Frohberger af cn darrning, som genomträngde hela hans kropp.
Den man, som tilltalade honom, var Christopher Gibbons, orgelspelare hos Carl
II, Ijcnstforrältandc orgelnist i Wcstminslcr, och musiklärare vid universitetet i Oxford.
Ett ögonblick föll Frohberger på den idéen att nainngifva sig; men han visste att den
gamle orgelspelaren var misstänksam och afundsjuk. Ilan tog sig till vara, och, i det
utblottade tillstånd hvari han sig befann, skattade han sig lycklig att få mottaga Gibbons
anbud, i hopp att framdeles den ringa befattning han åtog sig, skulle lättare sälla
honom i stånd all göra sig känd; han följde genast sin nya husbonde, och började
dagen derpå sin befattning.
Gibbons, som för öfrigt var häftig och svår att göra till nöjes, fann att (remlingen
skötte sin tjensl med omsorg. Men om den gamle orgelspelaren hos konungen af
England, musikläraren vid universitetet i Oxford, var nöjd med sin orgellrampnre, så
var orgelspclaren hos kejsaren af Österrike och orgelnisten i calhcdralen i Wien, nyss
blcfven orgeltramparc, ickc nöjd med sin patron. Han fann hans stil föråldrad och
hans modulationer tvungna, samt all inspiration felades honom. Otaliga gånger var
han på väg att allägga sitt ineognilo, svinga sig upp på bänken framför claveret och
(vila kyrkhvalfven med en dånande improvisation; men fruktan att icke uppfattas af
någon annan än sin afundsjuke förman, att blifva bortkörd från sin tjenst, att för alltid
förlora sin bergning, huru usel den än var, hade alltid hållit honom tillhaka, och
han fortfor alt sköta sitt maschinmessiga yrke, sill lastdragare-göromål. Men del kom
en dag, då den föraktade orgellramparen skulle resa sig ur sitt förnedrande siofveri,
och låta se Frohberger, afkaslande den förhatliga mask under hvilken hvilken han var
nära att qväfvas. ‘ ’
Carl II skulle förmäla sig med Catharina af Portugal. Stora fester anordnades på
hofvet. En präktig orgel, bvggd för delta tillfälle, hade blifvit uppsatt i ett al palatsets
gallerier. I delta galleri skulle cn stor bankett gifvas, och Gibbons inviga det nya
instrumentet. Morgonen på denna högtidsdag tillsade Gibbons sin orgeltramparc att
han skulle följa honom till hofvet, och alt lian skulle kläda sig i sina hästa kläder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
