Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 4 (30)
1854.
NY
TIDNING FÖR MUSIK.
1:a Årgången.
Stockholm.
21 Januari.
Första Qvartettsoiréen.
Sisti. Tisdag gåfvo Hrr d’Anbcrt, Berens, Lindroth och Mollcnhauer sin första
Soirce, och att döma efter åhörarncs antal, den uppmärksamma tystnaden under
musiken, samt bifallet etter densamma, tycks detta företag vinna all den sympathi, hvaraf
såväl compositionernas classiska halt, som deras execulion gör det fortjent. Då vi lala
om classicitet, komma vi tillika på den ofta ventilerade frågan, huruvida repertoiret!
för Qvarteltsoiréer uteslutande bör omfatta de tre qvartett-fadepnas verk, eller äfven
utvidgas till audra områden. Lika myckel hatare af den ensidighet, hvilken endast lefver
bland de döda, som af den, hvilken låter dära sig af hvarje nyhetskrämare, bekänna
vi oss till den sednare åsigten. Då emellertid en läng erfarenhet visat, att
qvartett-verk af högre technisk och esthelisk balt, utom de tre qvartett-mästarnes spher, endast
undantagsvis åstadkommits, emedan ofta antingen tonsättarens fantasi ej förmått
genomtränga de lätta formerna, hvilket vållat torrhet, eller man sökt uppfinna friare former,
bvilkct alltid frambragt oklarhet, så anse vi sparsamhet och strängt urval vara
nödvändiga, ehuru säkert öfverflödiga alt recommendera ofvannämnde artister.
Detta visade sig redan uti valet af Spohrs B-dur-qvartell, som kan räknas blaud
denne mästares bästa verk uti ifrågavarande genre, ehuru förf. visserligen icke öfvcrallt
förmått hålla sig uppe i den classiska ton, som han i verkets början anslagit.
Jem-förelsevis minst lyckadt är finalet, som innehåller flera loci communes och slutar nog
matt. Allegrot och Larghettot ega dercmot partier af konstrikt arbete och sannt poetisk
anda. Det hela väcker onekligen elt lifligt, fast ej jemnt underhållet intresse.
Mosarts D-dur-qvartett (N:o 7) är denne mästare fullt värdig, hvilket är det
högsta man kan säga om ett musikaliskt verk. Dess skönhet är lika hänförande och ren,
som den vetenskapliga basis, hvarpå dess adla former hvila, sann och oförgänglig.
Om Mozart med sin composition framtrollat en blomstrande oas uti lifvets vildmark,
så har Beethoven uti sin F-moll-qvarlett inträngt i dess ensligaste öknar, begraft sig i
dess djupaste klyftor; i hittills ohörda tonsymboler tolkar han naturens nattsida. Han
befinner sig här i en region, den han förut betrådt i D-dur-lrions Largo. Såsom ren
musik betraktad, vidrör denna composition den gräns, der harmonien anstränger sin
yttersta kraft för att ej blifva sin egen motsatsy der formen skakas i sina iunersta
fog-ningar — der musiken, med ett ord, hotar upphöra alt vara musik. Denna gräns
vidrör Beethoven, men öfverskrider den ej. I musikaliskt hänseende mest intressant är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
