Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från vidare meddelanden tilis på det nya året, som tyckes komma roed verkligen
musikaliska öfversvämningar. Julen gör här intet afbrolt i del vanliga ihealer- och
musik-lifvel: julaftonen spelas det på alla theatrama till dess på natten La Messe de minuit
öppnar kyrkorna; till och med juldagen på middagen är Le Concerl des jcuries
Arlisles. Pariserlifvet låter ej något ögonblick hämma sig i sin vanliga brokiga rörlighet;
och hvarken de minnen af adventets och julfestens stillhet i den Catholska trons
hufvud-säte, som i dag väcktes vid åsynen af en romersk PiJJcraro, som med en liten
cam-pagnoul förirrat sig till Paris gator, eller lankarne på julen i Norden, med dess glädje
i hemmets trefnad, för hvilken den Svenske och Norrske Ministern härslädes i år såsom
förr om julaftonen bjuder en ersättning vid sin härd, skola här i Paris ostörda lå
hemsöka en konstnär vid all den musik som ljuder från thealrar, concertsalar, balsaloner
samt vandrande och åkande positiver af alla dimensioner, hvilkas eviga låt dagen igenom
tränga upp äfven till den högst och aflägsnast belägna kammare. — n.
Fermatcn.
I « I ♦
Humoristisk Novell af E. T. A. Hoj]man.
(Forts. fr. Foreg. N:r.)
Lauretta betraktade mitt förhållande till Teresina med dold afund, men * hon
behöfde mig, ty oaktadt all sin konst var bon ej i stånd till alt utan bistånd instudera
något nytt, hon läste illa och var icke taktfast. Teresina läste allt från bladet och
egde en taktkänsla ulan like. Aldrig lemnade Lauretta sin egensinniga häftighet friare
tyglar, än vid accompagnerandet. Aldrig var delta henne till lags — hon betraktade
delta som ell nödvändigt ondt — man skulle allsinle hora instrumentet, alltid pianissimo
— alltid gifva efter i takten, hvarje takt på olika sätt, så som det för ögonblicket föll
henne in. Nu gjorde jag henne ett bestämdt motstånd, jag bekämpade hennes ovanor,
jag bevisade henne, att utan energi intet accompagnemenl är länkbart, all sångens
sostenuto betydligt skiljde sig frän taktlös slapphet. Teresina understödde mig troget.
• •
Jag componerade endast saker i kyrkstil och gaf alla soli åt alten. Alven Teresina
skolmästrade mig ej så litet, hvilket jag höll till godo, emedan hon egde mera
kännedom, och (såsom jag då trodde) mera sinne för konstens allvar än Lauretta.
Vi genomreste nu södra Tyskland. 1 en liten stad träffade vi en italiensk tenor,
som ämnade sig från Milano till Berlin. Mina damer voro förtjusta öfver sin landsman;
han vek aldrig Irån dem, isynnerhet höll han sig till Teresina, och till min icke ringa
• • • •
förtrytelse fann jag mig spela cn lemligen underordnad roll. En gång var jag, med
ett partitur under armeu, just i begrepp att inlräda i rummet, då jag märkte ett lifligt
samtal derinne vara å bane mellan mina fruntimmer och tenoren. Afven milt nanm
nämndes — jag studsade — jag lyssnade. Italienskan förstod jag nu så väl, att ej ett
enda ord undgick mig. Lauretta berättade just den tragiska tilldragelsen å Goncerten,
huru jag genom mitt olidliga infallande afklipple drillen för henne. »Asino tcdesco»,
utropade tenoren. Jag kände en stark frestelse alt rusa in och kasta den luftige
theater-bjelten uL genom fönstret — jag hejdade mig likväl. Lauretta berättade vidare, alt
hon genast velat afskeda mig, men genom mina enträgna böner blifvit bevekt till att
framgent tillåta mig vistas i hennes närhet, emedan jag önskade att hos henne studera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
