Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
engelske egarens förbehåll, lofvat all instrumentet åter skulle komma till Italien, och
han höll ord. Då mina döttrar år 1846 gålvo Concerter i Lyon, iingo vi elt bref från
London, deri meddelades oss alt den sedan flera månader hädangångne Dragonelli, i
kraft af ett testamente, skänkt sin Cremonesare åt Theresa, samt ett dylikt värdefullt
instrument åt Maria. På detta sätt kom instrumentet i vår familjs ego.»
Intresserad af denna violins öde, frågade jag, hvarföre icke Theresa spelade på
detta dyrbara instrument.
»Hon spelar derpå ibland, men gömmer den helst som reserve», svarade modren;
»ett besynnerligt förhållande råder dock med denna cremonesare. Ni kan föreställa er»,
fortfor den meddelsamma fru Milanollo, »följande högst egna händelse. Under min
oförgätliga Marias sjukdom, då hon några stunder kände sig fri från plågorna, spelade
Theresa på systerns önskan några melodier just på detta instrument. Hon hade knappt
slutat, då plötsligt tvenuc strängar sprungo. Nedstämda lade vi instrumentet å sido,
och — följande dagen var Maria död.»
En lång tystnad, som inträdde efter fru Milanollos berättelse, afbröts genom en
skrällande ton från violinen. G-slrängen hade brustit.
Fru Milanollo for förskräckt tillsammans, och äfven jag blef hemsk till sinnes.
»Oss föreslår något obehagligt», sade modren bekymrad. Jag sökte lugna henne
och lät förslå, att det oangenäma kunde komma att beslå deri, alt Theresa, på
publikens begäran, måste spela en picce utom de trenne på programmet anslagne.
Concerlen började, och salonen var, trots den ogynnsamma dagen, öfverfull. Den
unga konstnärinnan spelade hänryckande skönt, och publiken yttrade sin belåtenhet och
tacksamhet på det vanliga bullrande sättet och genom ideliga framropningar.
Slutnumret: »Variationer öfver Rhenvisan», hade nyss blifvit speladt; ännu en gång
framropades konstnärinnan och enstämmigt begärdes ett nummer till. Mig uppdrogs att
framföra den firade artisten, hvilket jag ock gjorde. Då jag nu fann henne villrådig
huruvida hon skulle efterkomma publikens begäran eller ej, bad jag henne all villfara
publikens önskan, och ernade hemla instrumentet som modren, bakom coulisserna, höll
i handen. 1 samma ögonblick såg jag all rideaun började falla — tecknet hade blifvit
gifvet för tidigt — och Thercsia stod midt under densamma. Bäfvan fattade mig; jng hade
knappast tid att tillhviska henne: »gå framåt ett steg!» det hon också gjorde, då
för-hänget med hela sin tyngd studsade mot podium; det hade under fallet lyckligtvis blott
lindrigt vidrört konslnärinnans skuldror och strukit längs med hennes sidenklädning.
Ett förskräckelsens skri utbröt dervid från de bestörta åhörarne. Hade Thercsia icke
framskridil ett steg, skulle rideaun träffat hennes hjessa och hon hade varit förlorad.
Rideaun gick emcdlertid ånyo upp, och med ungdomlig naivele utförde konstnärinnan
de begärda variationerna; hon hade sjelf icke anat den fara, hvari hennes lif sväfvat.
Modren hade rätt. Något outgrundligt, hemskt låg i den gamle Slradivaricru;
dock var lyckligtvis instrumentet denna gäng blott varnande.
Ernst Pasque
i Darinstadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
