Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
• _
I sin konversation utveeklade hou en älskvärdhet och grace ulan like; feen liilät
sig aldrig något skämt, som möjligtvis kunde anses såra någons personlighet, och aldrig
öfverskred hon f sina mest lekande causerier det tillbörligas gränser. Aristokratisk
till siU sätt alt föra sig och i det språk hon begagnade, kände hon dock lifliga syropathierför
foiket, hvars fel oeh forirringar hon förklarade härleda sig från brist på odling oefe uppfostran.
En Engelsk journal »Spectator» fäller om henne följande omdöme:
»Mad. Malihran besitter en öfvedägsen talang, en varm och lefvande känsla, och
ett snille, som böjer sig efter alla former. Med de företräden, hvarmed naturen
utrustat henne, förenar hon en kännedom af sin konst som är i sanning ovanlig. Hon
besegrar hvarje svårighet och är dessutom hemma i de flesta Europeiska språk.» Under
sina sista lefnadsår sjöng och spelade hon på Engelska språket i Drury-Lane-Thealern,
och uttalade Albiooska tungomålet med en elegans och lätthet, som skulle hon varit lödd
Engelska. Utom del sednare språket, talade hon ledigt Fransyska, Italienska och Tyska.
Hennes favoritförfaltare voro: Victor Hugo, för hvilken hon hyste en liflig beundran;
hamurtinO) hvars melodiska poesier så troget tolka känslorna hos tankfulla och
svärmande själar, samt Alfred de Musset, hvars genius då var i sitt stigande, och som
förtjuste henne genom sin eld, sin sjelfständighet och en viss friskhet i tankar och stil,
som alltid bibehåller sig.
Se här några anekdoter från hennes vistelse i Italien, hvilka på samme gång
vittna om hennes naivele och den utomordentliga talang hon egde att tjusa oeh
beherr-ska dem, med hvilka hon stod i någon berörning.
I Neapel är det ett bruk, innan en ny Aktris uppträder på scenen, att hon först
presenteras för konungen och ber honom bivista första representationen. Till följe
häraf uppvaktade också Malihran Konungen, innan hon uppträdde, och mottogs nådigt
af honom . . . »Sire,» sade bon, »jag kommer för att bedja E. M. om den nåden,
att i morgon, om möjligt nr, ej komma på spectaklet.»
Högst öfverraskad svarade Konungen: »Ja bevars; alltför gerna! Men jag hade
snarare trott, att ni ämnat bedja mig om motsatsen.»
»Nå, Sire, jag vill då berätta, alt jag hört, det inga applaudissementer gifvas på
Neapels theater, när E. M. är närvarande, om icke E. M. sjelt börjar, och jag
fruktar, alt ni möjligen skulle kunna glömma alt föregå med ett sådant exempel.»
Konungen log och bad henne vara lugn i det fallet; men, som han tyckte, att
bon ännu hade någonting på hjertat, uppmanade han henne att förklara sig.
»Sire, emedan E. M. tillåter mig det, så måste jag ytterligare yppa en sak: jag
är van, att, vid mitt första inträde, uppmuntras af publiken, och sker ej detta, duger jag
ej till någonting mer.»
»Nå, jag skall applaudera så snart Ni visar er,» svarade Konungen.
Högeligen förnöjd öfver detta svar, begaf sig Malibran bort. Om aftonen, när hon
mellan kulisserne väntade på ögonblicket för sitt uppträdande, såg hon uppåt konungens
loge, och, när hou sett, att han höll Ögonen fastade på henne, lyfte hon upp båda
händerna och gjorde en pantomime at handklappning, för att påminna honom siU löfte.
Det lyckades henne, som bon önskade, ly konungen, som förtjustes af hennes
originalitet och behag, gaf genast signalen och hela salongen utbröt i stormande bifall. (Foris.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
